Det värsta man kan göra är att undvika den eller de drabbade och/eller att inte höra av sig alls! Tänk dig själv att du skulle hamna i en kris och människor som du hade omkring dig helt plötsligt började uppträda som om du var pestsmittad. Behövs nog inte sägas så mycket mer...Om du inte, mänskligt nog, har modet eller orken just då att närvara i deras sorg, så finns det miljoner sätt att visa föräldrarna att du ändå tänker på dem. Föräldrarna kommer aldrig att glömma vilken som hörde av sig och vilka som inte gjorde. SMS, mail, telefonsamtal, blomsterbud, begravningsblommor, gåvor till fonder, vykort...ja, det finns många sätt att framföra sina kondoleanser på. Känner du att du inte vågar närma dig av rädsla för att du inte kan ge tröst, så inse att det finns ingen tröst. Det finns bara modet att våga närvara. Är du rädd för att störa, så går ju allt som är skriftligt bra. Oftast är det så att man tänker på de drabbade, men det stannar vid tanken. De drabbade har ingen aning om hur många tankar du skänker dem om du inte visar det konkret. Givetvis beror det också på vilken relation ni haft innan på vilket sätt man vill bemöta sorgen.