Lucas dog i magen i graviditetsvecka 39. Ingen orsak eller fel kunde hittas utan det räknas som Plötslig Spädbarnsdöd i magen.
Vi väntade oss att få ett barn hem, jag hade haft mycket sammandragningar och tänkte att det kunde vara på gång - i alla böcker stod det att barnet ofta blir lugnare någon dag innan det är dags - det fick oss att tro att det var så. Bara några dagar tidigare hade jag varit på min sista koll hos barnmorskan. Allt lät så bra...

Att jag drömde att Lucas dog någon dag innan det hände kunde jag inte ta på allvar utan såg det som en hemsk mardröm som jag inte ville tänka på.
Hemma stod hans spjälsäng bäddad, de sötaste små kläder var nerlagda och sorterade i hans byrålåda, skötbordet stod på plats i badrummet.... allt var förberett för hans ankomst.

Jag minns hans olika sätt att röra sig, hur han sprätte till där inne när Freddy kom hem från jobbet och ropade hej. Hur han blev alldeles stilla varje gång Freddy försökte lyssna eller ville känna rörelserna, som om han låg därinne och själv försökte lyssna på Freddy, för att sedan dansa loss därinne. Hur han pressade sin fot till svar om jag tryckte lätt på magen... På kvällen den dag jag tyckte det var så lugnt hade jag haft en känsla av att något var fel och inte vågat trycka under dagen, tryckte på kvällen, fick inget svar och kände gråten klumpa sig i halsen och sa till Freddy att något är fel... Han fick ringa sjukhuset, jag bara kämpade mot gråten.... I bilen på väg dit försökte vi skoja bort lite att de skulle sucka på BB och bara skicka hem oss igen efter att vi fått lyssna på hjärtljuden. Så blev det inte... Vi fick aldrig mer höra Lucas hjärta slå....

Att han skulle heta Lucas hade vi bestämt oss för bara några månader in i graviditeten... Vi hade inte en aning om när det var namnsdag för det namnet så döm om vår förvåning när Lucas föddes 25 minuter in på dagen då.... ja, då han hade sin namnsdag. Vid minneslunden finns statyer av fyra evangelister utsatta, Lucas aska fick vi reda på, placerades intill.... evangelisten Lucas. Verkligen en Lucas rakt igenom och tydligt att han fick rätt namn :o)

När vi tänker på Lucas blir vi varma och glada inombords, lyckliga över att fått uppleva & lära känna honom under den tid han låg i min mage. Sorgen är att inte få ha honom här hos oss. Alla de drömmar om framtiden tillsammans med honom slogs i spillror. Alla de stunder vi sett fram emot att få dela med honom. Känslan av maktlöshet över att inte kunnat rädda sitt eget barn.

Vi kommer att älska och sakna honom för alltid. Det vi gör är att lära oss att leva med den ständiga saknaden efter honom

.