Tangenterna känns tunga när jag sitter här
och ska skriva om vår lilla ängel, Lucas.
Vi har varit med om helvete på jorden, det som inte fick hända,
det som vi inte skänkt en tanke, hände – vårt barn
dog! En vecka innan han var beräknad att komma till oss lämnade
han oss, detta är inte rättvist! Varför får alla
andra men inte vi!?
Ja, frågorna är många, och dom snurrar i huvudet hela
tiden. Man frågar sig ”Varför?”, en fråga
som vi aldrig kommer att få svar på.
Har funderat mycket på tiden efter förlossningen, och när
vi fick beskedet från doktorn. Jag försökte hålla
mig rak i ryggen och vara ett stöd för Linda. Jag försökte
hålla bollarna i luften, samtidigt höll jag sorgen ett steg
bort. Ville ju finnas där för Linda och trösta henne, samtidigt
har jag lika stor sorg inom mig, vill ibland skrika ut min ilska och vrede
över alla, vill hata alla, men samtidigt kan jag ju inte det, det
vore inte mänskligt, eller? Som tur är har jag min träning
där jag kan få utlopp för mina känslor.
Förstår att Linda emellanåt blev arg på mig, jag
grät nästan aldrig! Men jag gjorde allt för att hålla
oss uppe i de svåra stunderna, kämpade 24 timmar om dygnet
för vår skull. Jag har min del av kakan som jag nu måste
ta itu med, min sorg river i hjärtat och längtan efter vårt
barn är enorm. Jag grät som ett barn när vår son
föddes, jag ville ju att han skulle se mot oss och ”le”.
Vi ville ju höra honom skrika och jollra, men han var så tyst,
så stilla, så otroligt fin o välskapt, han är vår
son.
Känns så konstigt, allt som vi köpt och gjort i ordning
till vår lille son, Lucas skulle ju får det så bra,
all kärlek och alla leksaker som vi skulle överösa honom
med! Han var ju så efterlängtad, han var ju vårt lilla
mirakel.
Vi blev medvetna om vårt mirakel när vi var på minisemester
i Köpenhamn, Linda kände sig snurrig efter att druckit några
klunkar öl, och hon hade känt sig lite konstig hela veckan.
Då bestämde vi oss för att köpa ett test och kolla
läget, på morgonen sprang Linda in på toaletten och kom
ut med ett leende, ”du ska bli pappa”. Det var en av dom bästa
dagarna i mitt liv….tänk om historien fortsatt lika bra hela
vägen.
Nu har det gått några månader sen vår ängel
lämnade oss och vi är tillbaka på våra jobb, allting
verkar gå tillbaka till det normala, men ändå inte, det
är något som saknas. Vi skulle ha vår son här nu,
ligga o titta på film med mamma o pappa. Ibland verkar det som att
vänner och bekanta glömmer vår son, men så är
det ju inte, det är ett känsligt ämne även för
dem för de är rädda och vet inte vad de ska säga.
Men det är inte farligt att snacka med oss om Lucas, tvärtom
blir vi glada.
Lucas har givit oss en ny syn på livet, ingenting är längre
självklart, allting kan hända och när man minst anar det.
Nu tar man bara en dag i taget, det är så enormt svår
att se ljust på framtiden. Vårt ljus är Lucas, han kommer
alltid att brinna i våra hjärtan och hjälpa oss genom
livet. Vi kan tänka tillbaka på honom och få ett leende
på läpparna trots saknaden.
Lucas, du kommer alltid att finnas hos oss, vi älskar dig, du är
vår son, vår kärlek!!
Vi ses igen.
Din pappa
|
